Hos veterinären

Herkules skötte sig helt exemplariskt förrutom att han gungade transporten halva vägen in till stan och mixtrade en aning i röntgen rummet.

Inne på röntgen kom han på hur man vickar på lilla trälådan som dom ska ha hoven på medan de röntgar. Det var en rolig lek tyckte han och vickade hejvilt så personalen fnissade. Efter några misslyckade bremsningsförsök från personalens sida fnissade dom inte lika mycket eftersom han då också kastade snyggt med sitt huvud och intog lite av en tjurposition- redo för anfall typ- när lugna sprutan skulle ges. Jag fnissade däremot när personalen skulle flytta på honom och han lydigt och fint svängde iväg rumpan in i röntgenapparaten.


Veterinären konstaterade: -Snygg hingst, han verkar lite adrenalinstinn, när Herkules för 100 gången skrek som en siren efter den jättesöta islänningsfrökna som stod kvar ute i stallet.
-Han är valack, sa jag.
Veterinärassistenten sa: -Ni har kört han mycket va?
-Han är bara ridtränad, sa jag.
Veterinären sa: -Han är iallafall en fin bruksnordis.
-Det är en travarnordis, sa jag samtidigt som veterinären höjde på ögonbrynet och hummade lite.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka konverasationen men det var rätt roligt.

Hur som helst så var det inte självklart vad som var felet. Harry fick springa gången och det klämdes och kändes. Ingen puls och ingen värme i hovarna. Bedövning av led och vips gick han lite bättre. Röntgade och hittade orsaken- en hovböld. Tack och lov säger jag som hade fantiserat om helt andra skador.

På den övre bilden kan man på vänstra sidan se en luftficka, en mörkare skugga stor som en ärta alldeles invid hovbenet. Där någonstans började den eller om det var slutade den.

På den nedre röntgenbilden syns den inte alls men den sitter hur som helst djupt inne i hoven.
Herkules han vickar..

Ett stort hål blev det i hoven sedan det var färdigkarvat.

Den orangerosafläcken är ingångshålet till bölden. Han är ordinerad boxvila i två veckor och ska gipsas om varannan dag.

Innan gipset byts får han lov att gå ut en stund och beta i grimma och det uppskattades efter att ha stått inne så länge.