En ganska ovanlig hundpromenad

 Just precis ikväll försvann Kalle som ett skott och gav sig iväg efter lågt flygande tranor. Vi gjorde alla inkallningstricks efter hundboken och Yra viftade till och med lite på svansen för att locka honom till lek men inte ens det var han intresserad av. Vi såg hur han försvann och till slut kunde jag inte se skillnaden på han och andra brungråa grästuvor. Jag började titta uppåt för tänk om han hade flygit till väders dinglande i en trantå. Det hade kanske varit en lustig syn men lite jobbigare att hitta åt honom än vad det blev. Nu var det ju ingen risk att han skulle fastna i en trantå då höjdskillnaden mellan fåglarna och Kalle hade gjort att Kalle skulle behöva var i storlek av en hoppande elefant för att ens vara när att nudda vid en. Kanske berodde han nyfunna intresse för fåglar många gånger större än han själv på att hans självförtroendet ökat i takt med att han faktiskt tränat hönorna på gården i att flyga högt och kacklande över hela gårdsplan. Och faktiskt lyckades han få SkrikLisa att ta höjd på riktigt så att hon flög över hundgårdsstängslet och in till två uttråkade stövare som tyckte att det blev riktigt lattjolajban med ett sådant sällskap. Det roliga varade ju inte så länge för dom eftersom hundägaren hann ropa både NEJ och FY och GE FAN I HÖNAN!!! på en gång, så hon klarade livhanken och i rena förskräckelsen la hon nigande ett pytteägg av tacksamhet så fort hon slapp ur hundgården. Men åter till kvällens historia, på sin väg efter den  skenande tranhunden klev Harry ner sig lårdjupt i Lillsjöns kalla myrvatten när han likt Kalle försökte ta sig över till andra sidan på en nästintill obefintlig isskorpa. Lite optimistiskt tyckte jag då Kalles kroppshydda är storleksmässig med Harrys vänsterfot där jag stod och beskådade spektaklet från högre höjder. När Kalle var återfunnen (läs spårad och jagad av storstövar'n genom halva tullsåsskogen) och hade inrättat sig i ledet igen försökte vi på oss en gruppbild för att minnas vår trevliga kvällspromenad. Kalle valde sin finaste sida och syns knappt framför mina fötter men med lite god fantasi kan man ju se att det är en högt hållen svans på en mallig tranhund.